imitthuve.blogg.se

Idag så sluatade jag nian på Duveds skola. Jag kan knappt beskriva hur det känns... Man vill skratta och gråta samtidigt och det är så himla sorgligt, men roligt och jag vet inte ens. Det känns väldigt vemodigt att lämna denna skola och alla lärare och klasskamrater som man lärt känna under alla dessa år. Vissa har man gått med sen man var två år gammal och började dagis och andra har man bara känt i ett par år, men det var lika jobbigt att säga hejdå i alla fall. Tack till min fina klass för dessa år, tack till alla lärare som stått ut med oss, tack till min mentor som har hjälpt mig genom skolan sen sexan och tack till mamma och pappa för att ni alltid finns där. Jag vill säga tack till min kära vän Vilma också, jag hade inte varit där jag är idag utan dig, tack!

 

På avslutningen så sjöng hela nian tillsammans och vi sjöng Forever Young och jag sjöng tillochmed ett litet solo vilket var jättekul. Hade jag vetat att det skulle gå så bra så hade jag nog velat sjunga en låt själv, men men. Det var i alla fall jätteroligt och lite sorgligt, sen delade de ut våra betyg tillsammans med en ros och jag lyckades hålla mig från att titta på betygen tills vi satt på Grappa på kvällen och åt middag.

 

Efter avslutningen så samlades nian i cafeterian för lite avslutningsfika och då gick jag runt och lyckades krama varenda klasskamrat som var där och det kändes bra att hinna säga hejdå till alla. Det var en sak jag glömde att öra och det ångrar jag ganska mycket, men det är inte så mycket att göra åt nu så..

 

Senare så åt jag, mamma, pappa och Klas på Grappa inne i byn och först då så öppnade jag mitt kuvert med betygen. Jag är riktigt nöjd och kan stolt säga att jag går ut grundskolan med 312,5 av 340 poäng. Riktigt nöjd.

 

Nu har jag sommarlov och det är superskönt, men man vill nästan börja gråta för det man vet inte riktigt vart man ska ta vägen och allt är så nervöst, spännande, kul, läskigt, overkligt.. Jag nästan väntar på att vakan upp och inse att allt har varit en dröm, men sen nyper jag mig i armen och det är faktiskt verkligt... Lite rädd är jag, i höst börjar jag gymnasiet i Stockholm och om tre år så tar jag studenten och sen då? Och vad kommer hända däremellan? Ingen vet. Det skrämmer mig lite för man har haft en vardag som man känner till och kan utantill, man gick i skolan, hade samma schema varje vecka, men nu kommer allt det att förändras och jag vet inte till vad... Därför så är jag lite rädd.. 

 

Tack till pappa också för alla fina bilder, han fick ansvaret för kameran idag.